De 105 fick kanske vad de önskade?

Publisert på FB-sida til Ukraina-Solidariet, 28.april 2026. Av Jan Czajkowski

För ett år sedan, den 19 april 2025, publicerades ett upprop i Aftonbladet under rubriken Nutidens hot kommer aldrig att bombas bort. Bland de 105 undertecknarna fanns flera kända opinionsbildare och skribenter, flera av dem med bakgrund inom vänstern och fredsrörelsen.

Debattörerna vände sig mot den pågående upprustningen av Europa, ”med hänvisning till försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’ (…) Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.

Debattörernas alternativ uttryckte de som ”strategisk empati – det vill säga vi behöver begripa motpartens perspektiv, upplevda hot och långsiktiga intressen”.

Det blev egentligen aldrig särskilt konkret vad de 105 egentligen förespråkade. Men det handlade förstås i grund och botten om att ifrågasätta stödet till Ukraina och att vi borde försöka förstå Rysslands motiv för att inleda kriget. En del av debattörerna har i andra sammanhang uttryckt att kriget egentligen handlar om att säkra Rysslands gränser.

Och visst finns det exempel man kan hitta där ryska företrädare angivit sådana motiv som «självförsvar», främst avsedda för att ge bränsle åt supportrar inom extremhögern och delar av ”vänstern” i Väst.

Men de 105:s empati för Vladimir Putin sträckte sig tydligen inte till att försöka förstå och förklara den ryske presidentens ideologiska fixering vid att återupprätta det gamla ryska imperiet, där Ukraina är juvelen i kronan.

När det i samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina talats om den ”regelbaserade världsordningen”, då brukar man i första hand syfta på respekten för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

Och när ett år har gått sedan uppropet i Aftonbladet kan man egentligen anta att de 105 idag borde vara ganska nöjda. För Donald Trump verkar ha låtit sig övertygas av deras åsikter – om det nu inte tvärtom är han som inspirerat dem?

Trumps USA har undan för undan övergivit internationella organisationer och avtal och ifrågasatt syftet och nyttan med FN. Trump bedriver en hisnande tullpolitik som godtyckligt straffar eller belönar länder utifrån hans egen dagsform. Han hotar Europa och ställer sig allt tydligare på sin vän Vladimir Putins sida i kriget mot Ukraina. Han kidnappar Venezuelas president, hotar att annektera Panamakanalen, Kanada och Grönland. Han angriper Iran utan några tydliga mål med kriget, och säger att han kanske kommer att bomba Irans oljeindustri bara för att det är ”kul”. Och han vill straffa sina allierade i NATO därför att de inte vill hjälpa honom i hans försök att kuva Iran.

Trump förklarar rent ut att det är den starkes lag som ska gälla: ”Jag behöver inte internationell lag (…) Min egen moral. Mitt eget sinnelag. Det är det enda som kan stoppa mig.”

I själva verket tycks Trump ha anammat den världsbild som Putin sedan länge hävdat: det existerar bara ett fåtal suveräna stater – Ryssland, Kina, USA och kanske Indien. De övriga kan i bästa fall åtnjuta någon form av begränsad suveränitet. Med Putins ord: ”det finns inget mittemellan, ingen mellanform av stat: antingen är ett land suveränt, eller också en koloni, vad man än väljer att kalla kolonierna.”

Detta är alltså vad som enligt Putin och Trump ska ersätta den ”regelbaserade ordningen”. Det blir allt tydligare att denna ordning, som demokratiska krafter och mindre stater strävat efter att förstärka sedan Andra världskrigets slut, inte längre respekteras av stormakterna. Det starkes rätt blir alltså det som återigen ska gälla i de internationella relationerna.

En del av de 105 verkar anse att det bara är USA som hotar världen på grund av dess inneboende imperialistiska natur. Men när USA:s president nu öppet skryter om sin gränslösa makt, då verkar dessa personer inte längre orka bry sig. De verkar föredra att böja sig, och det viktiga för dem blir bara att hejda den europeiska upprustningen. Och förstås att motverka stödet till Ukraina.

När USA:s och Rysslands autokrater planerar för nya krig, av grumliga ideologiska eller rent av irrationella skäl, då framstår den ”strategiska empatin”, när den ställs som enda alternativ till europeisk militär förmåga, i bästa fall som en uppenbar tankevurpa. I sämsta fall som en ren kapitulation.

Men tillsammans med Ukrainas kämpande folk och andra demokratiska krafter i världen bör det i stället vara vår uppgift att verka för en återupprättad regelbaserad världsordning!

Jan Czajkowski, Ukraina-Solidaritet